Haha.
Detta inlägger kommer säkert låta löjligt och kånstigt. Men jag skriver endå, det är ju endå min blogg!!!
Alla här som läser är nog ganska så säkra på att jag absolut inte är kristen. Jag är värken döpt eller komfumerad. Och även om jag skulle vara döpt, så skulle jag isåfall atomatiskt bli medlem i svenska kyrkan. (men så är det väll inte längre?) Då skulle jag iallafall gå ur därifrån. Men nu har jag aldrig varit medlem och därför slipper jag gå ur. Iallafall.. Så tror jag inte på att det finns någon gud. Men jag tror endå på liv efter döden eller som jag brukar säga, Vill tro på liv efter döden. Så därför tror jag på att morfar finns i en annan värld och att vi kommer få träffa honom nångång igen. Och det är väll tur att jag tror på det. Annars hade jag varit livrädd för döden. När väl min dag kommer så kommer jag att kunna se något posetift med det. Att få träffa alla igen som man förlorat under ens liv.Nu hoppas jag självklart att jag ska dö i "normal ålder" och helst utan sjukdom och lidande. Bli gammal och gaggig. Få bli farmor & kanske mormor. Gammel farmor och kanske gammel mormor ;-) Få gå på mina föräldrars begravning, något jag aldrig kommer att vilja. Men det är ju så det igentligen ska vara. Man ska inte behöva gå på sitt barns begravning.

Ja jag tror som sakt på liv efter döden. Och jag tror att dom döda kan se oss på något sätt. Kunna ingripa ifall något skulle hända. Kunna avgöra vårt öde lite. Iallafall till en viss del. Och att dom kan besöka oss. Jag tror aldrig att jag skulle kunna se morfar helt klart och tydligt och kunna få kontakt med honom så jag kan prata med honom och känna vid honom. Bara via mina drömmar. Men när jag är vaken, tror jag bara att jag skulle kunna känna en speciell känasla. Som att jag känner att han är nära. Hör en viskning eller ser något slakt tecken som att han vill visa att han finns här. Att han flyttar på något eller vad som helst. Jag har väntat, väntar och väntat på att se något eller känna något sånt här sen han försvann. För jag tror ju på det och om det är någon som jag ska kunna få någon slaks "kontakt" med är det väll honom eftersom vi endå stog varandra så nära. Han måste ju sett dom kvällar jag varit förtvivlad här hemma och bara gråtit och skrikit för att jag saknar honom så mycket. Men han kanske väntar eller inte kan göra något sånt här. Jag vet inte. Men, något som jag också tror på är att barn kan se saker som inte vi kan. Neo har börjat kolla upp lite precis som att någon stog och pratade med honom, han klappar händerna, skrattar säger saker som Hej, njee, mamma, pappa osv. och imorse. Visade jag en bild på morfar och sa känner du igen honom? Då blev han jätte glad och sa Morfar, mammas. Vilket jag fattade som mammas morfar. Men det kanske är så att jag vill att det ska vara så här och inbillar mig att det är så :-) Att han finns här i närheten. Jag väntar iallafall på det här riktigt teckten. Att jag värkligen känner att han är här.

Jag är fruktansvärt mörkrädd. Har alltid en lampa tänd förutom när vi sover eftersom C bara kan sova i ett mörkt rum. Men då ligger jag närma honom. Men jag tror ju på nått sätt att morfar skyddar mig. Haha, låter kanske som ett lite barn men jag tycker inte om mörkret. Och jag är så inställd på att morfar finns här så, så fort jag tycker att jag ser nått eller hör nått så blir jag inte så rädd längre för jag tänker bara, det kanske är morfar.

Så idag har jag kunnat lyssna på hela låten Time to say Goodbye. Låten som spelades på morfas vackra begravning. Utan att börja gråta. Ögonen laddades och det bildades tårar. Men dom föll aldrig. Vem vet. Det kanske redan börjar bli lättare? Att jag börjar kunna leva med det. Fast jag fortfarande tycker att det är så svårt. Men det går väll i parioder det med. Sakna honom kommer jag alltid att göra. Och ingen kommer någonsin kunna ta den platsen som han hade i mitt hjärta. Inte ens mina barn. För den kommer alltid tillhöra honom. Morfar, världens bästa morfar. Som var så godhjärtad och älskad av alla. Du är värld ALLT vackert och fint man kan få. Vi alla saknar dig och tänker på dig varenda dag. Att bara en person kan betyda så mycket att man aldrig mer vill fira jul eller födelsedagar mer om inte han är med.