Vår son Neo, som från början var 54 cm lång och 4355 gram tung - och som nu är 83 cm lång och 10455 gram tung.
Går igenom sin första trots. Han gör det som han absolut inte får göra. Klättra upp på tv bänken, bordet, slåss, bits skriker för ingenting. Vet inte hur många slag och sparkar jag fått i huvudet den här veckan.

Detta har bara pågått i en vecka ca, så än så länge har vi inte blivit förtvivlade ;-) Han sover som tur är bra. Bättre än någonsin. Vaknar endast av höga ljud från våra trevliga grannar. Eller när han har tappat nappen. Sover från Halv sju - sju på kvällen tills vi vecker honom dagen efter vid sex tiden.

Men som tur är... så har han nu, under denna första trots blivit så kramig och pussig. Han kramar en godnatt och hejdå. Det är han som tar insiativet. Så vi får alltid en godnatt kram och godnatt puss på kvällen, och jag får alltid en kram och puss när jag lämnar honom på dagis. Han kramar, och pussar till och med personalen på dagis när han ska gå hem. Så gulligt! Så, man hinner aldrig riktigt känna den här känslan som alla föräldrar gör när ens barn trotsar. "Jag är så tröttt på dig" - (Som inte är något fel att känna, vi är ju alla människor och även om det är ens barn, så kan man bli duktigt irreterad och förbannad på dom) Så det känns skönt. Att vi inte riktigt känner så än, alla pussar och kramar tar bort det jobbiga. Men jag var bra nära på att känna den känslan och till och med säga det rakt ut innan idag när han satt i soffan och först gav mig ett slag i huvudet, sen en fot i magen, och sen kom en telefon i väldans fart rakt på min näsa. Då fick pappa ta över och skälla innan jag fick ett utbrott.