Ja innan idag ringde mamma mig och sa att huset nu fanns ute på internet. Så jag gick in och kolla. När jag skulle gå hem till mormor&morfar några dagar efter att morfar dött så fick jag en sån panik chock och stog i deras trädgård och grät, hade svårt för att andas och kändes som att jag skulle spy. Valde att inte gå igenom garaget och morfars värkstad för jag trodde att det skulle bli lättare att gå genom trädgården och sen in genom altanen. Men det var nog strunt samma. Ja så idag gick jag in och kollade och såg då mormor&morfars hus. Klickade upp bilden och blev ledsen. Allt där hemma påminner ju självklart om honom. Men det var ju långt ifrån så farligt som det blev när jag var där hemma första gången efter han gått bort. Jag & Neo satt och åt lunch samtidigt och stackarn blev ju självklart orolig att se mig sitta där å gråta helt plötsligt. Så han sträckte fram nappen till mig och sa bapp. Han är så snäll min pojke :-)
Det känns hemskt men endå skönt. Mormor lever ju ensam nu och att sköta hela huset på 112 kvm och en trädgårds tomt på 1 106 m². är inte lätt. Hon är ju också 66 år. Hon ska få sin lägenhet inne i stan. Inreda den fint och göra det hon vill göra på dagarna. Men att lämna alla minnerna som finns i det huset är inte lätt. Det är ju så mycket möbler hon måste göra sig av med. Så mycket saker. Det känns som att man lämnar morfar. Han dog för bara ett halvårsen och allt går så snappt men endå så långsamt. Jag tror inte att tiden läker alla sår, men däremot att man lär sig leva med det. Och jag vill lära mig leva utan min morfar. Jag skulle kunna hoppa fram 10 år i livet bara för att få det att kännas lättare.

Morfar pratade jämt om hur lycklig han var och hur glad och nöjd han var över det han gjort i sitt liv. Alla val och alla upplevelser. Direkt när han fått reda på att han hade lung canser sa han, jag är så nöjd över mitt liv. Han var så tacksam och glad. Han inte ville dö, och han var rädd för att lämna oss. Men han sa att han kände sig lycklig och inte kunnat ha det bättre. Och det känns faktiskt bra att veta. Han var aldrig olycklig.

Det känns hemskt för jag var inte redo för att det skulle vara aldrig. Jag var inte redo för att förlora honom. Och det känns så jobbigt att leva med det här. Att känna en sådan saknad. Jag hade kunnat göra mig själv förlamad, stum, döv, blind, tatt bort ben och armar. Suttit i fängelse i 10 år. Bara jag fick honom tillbaka!

Ennu ett inlägg om morfar. Jag hoppas att han läser, ja jag trot att han finns hos oss.
JAG SAKNAR DIG SÅ MYCKET!
Men det är ingen ide att be dig att komma tillbaka, och det är det som känns förjävligt och river en innefrån.