Det börjar närma sig den 2 september.
Jag har inte tänkt så mycket på att vår plutt blir 2 år. Jag har mer tänkt på att det kommer vara så fina blommor och ljus hos morfar. Och att jag själv inte kommer vara där. Jag tänker inte på att se Neo få fina saker och baka en tårta som ska bli rolig att dekorera. Jag tänker på hur jag kommer att må och reagera den dagen. Varje dag som går blir inte sorgen lättare. Den blir svårare, och jag ser honom så klart framför mig. Han skrattar och är ute med husvagnen tillsammans med mormor.

Jag satt och bläddrade igenom förlossningsbilderna. Vi har hur många som helst och alla är så fina. Många vill uppleva sin förlossning med bara pappan till barnet. Men jag är glad för att vi tog med Jessica. Utan henne hade vi inte haft dom här fina fotorna. Och det kändes faktiskt tryggt att hon var där. Hon hade ju faktiskt gått igenom samma sak bara ett år innan. Och hon var inte ivägen. Hon tog bara foton och lyssnade på mig om jag ville något. Jag tror inte att jag har tackat henne nog.



Det här är bara 4 av kankse närmare 100 foton som vi har. Jag är jätte tacksam. Det är så roligt att ha. Och dom kanske inte är så fina för er. Men för oss är dom jätte fina :-)