Jag och C pratade lite innan. Vi pratade om att sakna folk. Och hur vi trodde att vi skulle reagera om Neo skulle bli allvarligt sjuk och gå bort. Och om dom vi redan saknar. Vi båda två är helt överens om att vi saknar morfar. Och sen tänkte jag efter, Jag har faktiskt haft minst en jobbig timme varje dag sen morfar dog. Jag har gråtit varenda dag i mer än två månader. Varenda kväll nu i två veckor ligger jag i sängen i ca 2 timmar innan jag somnar och gråter mig till sömns. Jag kan inte hålla inne mina känslor då. Jag bara saknar honom så mycket! Jag känner lite panik ångerst, att jag aldrig mer ska få träffa honom! Meen det jobbigaste är.... mina närmsta är minst lika lessna så därför kan jag inte gå till dom och bli tröstat för då får jag trösta själv och det blir en jobbig situation eftersom jag får andra att gråta!

Allt var mycket lättare när du fanns.

Det är så blandade känslor
Jag är liksom Arg-Lessen-stolt-förvirrad på samma gång
Jag vill ha någon att skylla på! Jag vill ha någon att slå och skrika på. Men det är ingens fel. Men jag vill så gjärna hämnas på någon. Jag förlorade ju en del av min trygghet.
En del av mitt hjärta