Jag är så trött på den här jävla cansern. JAG VILL INTE ATT NÅGON NÄRMA MIG SKA DÖ!

ja det brukar ju heta när man pratat om trollen. Satt och pratade lite med Jessica på msn. Om bla min morfar som precis blivit sjuk. canser det med såklart. Och sen ringde jag mamma för att fråga henne om vi skulle åka upp till Landskrona nu snart, för jag ville jätte gjärna träffa morfar innan han börja tappa hår. Jag hör på mamma direkt att det är något. Hon hade liksom den där rösten "allt är okej men igentligen inte" Så jag frågade henne vad dom gjorde och då sa hon att hon och Helene ska åka upp till Lunds lassarett. Det enda jag tänker på är. Aha en till, nu så här strax efter. Inga dog ju inte ens för en månad sen!. Men enligt mamma är han inte Nära-döden. Morfar hade svårt för att andas så dom hade ringt en ambulans som hämtade honom och mormor. Men fy fan vad jag är orolig. fy fan för canser, fy fan för döden

Jag har suttit och pratat med pappa i telefon hur länge som helst. Han har ju tyvärr blivit en av dom som vet hur canser fungerar. Han har förlorat sin mamma, en kompis, en bästa kompis, och nu Inga i canser. Så han sa att med Inga såg han redan från början att hon skulle dö. Men det var ju också galloperande canser och tog bara 4 månader från hon fått beskedet tills hon försvann. Men nej jag vill inte att morfar ska dö. Hur som helst så trodde inte pappa att det skulle vara någon fara just nu iallafall. Och det hade ambulandsföraren också sakt, men att dom endå ville att han skulle åka med upp så dom kunde hjälpa honom med andningen. För han var tydligen väldigt trång i luftrören.

Det här är inget tycka-synd-om-mig inlägg. Jag skriver ner mina känslor och hur min vardag är. Och just nu känner jag så här. Är extremt orlolig inför framtiden. Jag har börjar få migrän eftersom jag inte kan sova på nätterna och ofta få gå upp ur sängen för att en ny "gråtatack" kommer. Vi kämpar med rutiner här hemma nu innan Neo ska börja på dagis. Men jag är helt och hållet upptagen med att oroa mig och vara lessen.

Fram tills jag var 18 år hade jag inte gått på en enda begravning. Ingen i min närhet hade dött. Bara Farmor men då var jag bara 2 år så jag tog ingen skada utav det. Nu känns det som om alla blir sjuka och alla försvinner. usch nu ska jag gå och sätta mig i köket, dricka en kopp te och gråta.